Trött, utbränd, tom, orkar inte men är fången i en värld där kraven som ställs på mig är orimliga.
Glasskärvorna ligger på marken fullt synliga i det starka ljuset.
De skulle inte ligga där utspridda men en del av glasmasken sprack
skärvorna hamnade i helt fel ljus inför fel publik inför fel värld,
men snabbt är glasmasken hel igen ingen kan längre se
sprickorna som finns men för en stund var mörkret synligt.
Din värld är till största delen krossad i bitar ändå lever du
bland glassplittret täcker upp sprickorna med kristalllim.
Många av dina tankar är svarta som natten ändå gömmer du dem
i din själ, döljer spåren efter deras härjningar.
Du blir bara tröttare med tiden ändå kan du inte stanna upp och
ta det lugnt du måste klara av att ta dig framåt.
Under ögonlocken bränner dina tårar ändå tränger du vanemässigt
undan dem så att de aldrig ska få veta någonting.
Men alla glasvärldar kan spricka och av misstag avslöja hemligheter.
